BrustasBasjkirer och Proximo

Vi är medlemmar i Svenska Basjkirhästföreningen, och vi mejlade in vår solskenshistoria till medlemstidningen och nu är den publicerad i senast numret.
Vad glada vi blev:)

Läs och njut!

En historia berättad av två hästgalna "tjejer".

Mamma Therése 32 år och dottern Sanna 13 år.

Therèse:

Ända sedan jag var barn har jag alltid älskat hästar i alla former. På den tiden var det trähästar jag red på ute i vår gamla ladugård. Där spenderade jag all min tid när skoldagen var slut.

Försökte även rida på fåren vi hade då, men det blev inte alltid riktigt som man tänkt sig ändå.

Det var ju inte riktiga hästar.

Ridskola har aldrig heller varit ett alternativ för att stilla min "hästhunger" pga min svåra allergi/astma gentemot hästar.

Kunde inte ens stå ute brevid en häst utan att få tungt att andas, så det var helt hopplöst för mig att umgås med hästar.

Åren gick

Åren gick och drömmen om en egen häst fanns alltid där och gjorde sig påmind varenda gång jag såg en häst någonstans, så det var som en olycklig förälskelse i många långa år.

Min dotter Sanna har också alltid varit väldigt förtjust i hästar, och då hon var liten, var det enda hon lekte med leksakshästar. Tror antalet var uppe i dryga 60 hästar sista gången vi räknade dem.

Hon följde även tydligt mammas fotspår och började i tidig ålder att rida trähästar hon med.

Året var 2002 (tror jag) då jag såg ett tv-program från Hammarbygård om den "allergivänliga" hästrasen Basjkir.

Hade faktiskt aldrig ens tänkt tanken att det skulle finnas hästar som kunde passa en allergiker som jag.

Ganska snart kontaktade jag Hammarby gård och åkte dit sommaren 2002 för att provlukta och bekanta oss lite med denna, för mig, nya hästras.

Det besöket glömmer jag nog aldrig.

Det besöket skulle visa sig att bli början på en helt ny livsstil för mig och för hela min familj.

När jag kom dit fick jag komma in i en hage där det fanns ston, föl och en jättefin hingst.

Jag var inte sen med att borra ner näsan i pälsen på första bästa sto som kom till mig.

Och den känslan var obetalbar. Att kunna gosa med en häst hade jag aldrig ens vågats hoppats på att någonsin kunna göra.

Allt gick bra och jag fick inte någon allergireaktion överhuvudtaget.

Underbart!!

Bara på det kort besöket så var jag ju helt såld. Började genast forska i om det fanns någon lämplig häst till salu som skulle passa just för oss.

Var i kontakt med Ellen Blanck, och fick tips om en turridningsverksamhet uppe i Gällivare. Trojka Turridning.

Jag kontaktade genast dess innehavare och vi talades vid flere gånger under vintern 02-03.

I Februari kunde jag inte hålla mig mera och frågade snällt min far ifall han kunde tänka sig att komma med mig till Gällivare och se på häst!

Han ställde sig väldigt positivt till min önskan och bestämde sig för att följa med.

Jippi!

Den 7 mars 2003 satte vi oss på flyget upp till Gällivare för att provrida valacken Barkat.

Gulblack Valack, uppfödd i Bashkortostan och importerad till Sverige vid 6 års ålder.

En riktig piggelinare visade det sig att vara, med ett härligt temperament och med glimten i ögat.

Provridningen gick väl bra, med tanke på att jag inte hade någon ridvana att tala om som andra oftast har då dom åker och provrider hästar.

Han var en oerhört lyhörd och mycket uppmärksam individ som verkligen försökte vara till lags.

Besöket varade i två dagar och familjen vi fick träffa var helt underbara med oss och hade verkligen ett brinnande intresse för sina hästar. På gården fanns då 3 Basjkirer och 3 Islänningar,

Beslutet var inte svårt att ta att vi skulle köpa Barkat.

Men ett problem återstod, och det var att Barkat kunde ju inte stå ensam i en hage, utan han behövde en kompis i hagen.

Vi spekulerade en del över olika lösningar, som t.ex hyra ut boxplats i stallet, men då skulle man alltid vara orolig att den hästen kunde försvinna en vacker dag och problemet skulle finnas där igen.

Dagen innan Barkat skulle skickas ner med transporten till Uppsala, för att sedan fraktas till Åland, så togs beslutet att vi även skulle köpa Barkats bästa kompis från hagen i Gällivare, Islänningen Thorolfur fra Fjosum, som visade sig att vara en riktig kelgris och som man bara inte kunde göra annat än att bara bli kär i då man såg honom.

Han var dock inte provriden under besöket, utan jag fick per telefon bara tro på ägarens ord att han var så rar och snäll som hon sade.

Vilket visade sig att vara sant!

Jag var då helt inställd på att jag skulle få använda munskydd i hans närhet och i stallet, men det kunde jag leva med.

Till saken hör också att jag aldrig berättade för min dotter att vi skulle köpa Thor också, för det skulle bli en överraskning åt henne.

Dagen innan Valborgsmässoafton 2003 var en riktigt blåsig och kylig dag.

Släkten var samlad vid stallet där hästarna skulle bo i ca 2 veckor tills vårt eget stall var helt klart.

Sanna var något urväntad och självklart jag med.

Sedan kom det en hästbil med plats för 4 hästar, körandes.

Då rampen skulle fällas ner och Barkats hovar syntes så fylldes jag av en otroligt varm härlig känsla och Sanna var helt överlycklig då Barkats hovar nådde Åländsk mark.

Men då Sanna tittade in i bilen igen såg hon ytterligare 4 lurviga ben bakom första boxväggen.  -Vad är det där för häst? Frågade hon.

Det där är Thor och det ska bli din häst.

Och ut ur släpet klev det en lurvig Islänning.

Hästarna släpptes i en hage och rullade av sig allt resdamm gång på gång och släkten stod helt fashinerade och såg på dessa lurviga varelser, som kom långväga ifrån.

Vi hade ju ingen direkt erfarenhet av hästar och hästhållning annat än det jag läst och framförallt det jag lärt mig av mina hästvänner.

Så vi fick lära oss en hel del den hårda vägen, men det har bara varit positivt, för idag har vi genom våra hästar, en väldigt bra kunskap om hästens beteende och hästhållning.

Ridningen gick lite knackigt i början, men vi hade ingen panik med den saken.

Av någon konstig anledning så visade det sig ganska snabbt att jag inte fick någon allergisk reaktion av Thor heller, och det är fortfarande än idag ett mysterium för oss alla, men ingen är ju gladare än jag för det.

 Påsken 2007 köpte vi en till Basjkir. Det betydde dubbellycka för oss.

Också en valack som är född i Ryssland,

Idag kan man bara blicka bakåt med ett leende på läpparna och tacka sin allergi för att man har kommit i kontakt med denna underbara hästras.

                                             Barkat f. 1992

                                                148 cm m.h

                                                  Gulblack

Barkat kallades "uppviglaren i hagen" då vi köpte honom, och det stämmer bra på honom. En mycket busig kille, som alltid har glimten i ögat och alltid har något i görningen.

Med ryttare på ryggen är han väldigt lyhörd, samlad och trygg, men tillika finns där mycket positiv energi och han skulle nog göra vad som helst för oss tror jag.

Har varit lite av en skogsmulle de första åren hos oss, men är nu på väg ut med Sanna på tävlingsbanorna och skall visa vad han går för inom hoppningen.

Han har hoppat 1,20 som högst, men behöver lite finslipning på galoppombytena b.la.

Kosygin f. 1989

Brunblack Dun med ål.

Kosygin är lugnet själv och får snällt gå åt sidan då Barkat anser att han ska göra det, utan sura miner.

Har tydliga tigreringar på båda frambenen och är av den större och lite grövre typen.

Han är en Nalle fast i större format. Kommer alltid direkt i möte då man kommer till hagen.

Upplever nog sig själv som betydligt mindre, då han kan upplevas som lite klumpig. Skulle nog gärna sitta i famnen om han bara kunde.

När vi fick hästarna

Sanna berättar:

Mamma hade sagt att vi skulle köpa häst och sen hade hon vart upp och kollat på Barkat, en Basjkir häst och sen blev de bestämt att vi skulle köpa honom.
Fast på gården Barkat stod, fanns de en islänning som hette Thorolfur frá fjosum och var till salu.
Thor och Barkat var bästisar, så i smyg hade min familj köpt Thor med, för  vi behövde en sällskapshäst och deras liv skulle inte blivit så roligt om dom måste skiljas åt.

Men en dag hade mamma köpt hem 2 träns så undrade jag vad vi skulle ha 2 träns till, så sa hon att, man behövde ett extra och jag hade ju såklart ingen susning om vad som väntade.

Så en blåsig dag stod Mormor, Morfar, Mamma & jag där och väntade på en lastbil som skulle komma med hästen (hästarna).
Mamma och jag stod där ivrigt och väntade med varsitt grimskaft i handen.
Vi var hos en kompis, för vårt stall som vi höll på bygga, var inte klart,  så dom hade boxar och hage att låna ut.

Men efter en ivrig kall väntan kom lastbilen närmare och närmare, och till slut svängde den upp på den lilla grusvägen till gården. Backade och parkerade.
Jag hoppade runt ivrigt med mormors armar runt mej.
Mannen klev ur bilen, hälsade och började sakta, sakta öppna bakluckan, de kändes som en evighet innan bakluckan fälldes ner och tog i det hårda gruset.

Men äntligen såg man ett par Svart/Bruna ben bakom dörrskivan. Mannen öppnade den och mamma gick upp och tog Barkat och ledde ut han, han var fin och ståtlig.

Alldeles underbar!

Men sedan när jag trodde allt var över, såg jag dom vita benen bakom en annan dörrskiva och då förstod jag varför jag höll i ett till grimskaft. Thor hade anlänt till Åland!

Vad glad jag blev. Jätte överraskad och hoppade runt och runt.

Sen gick jag upp för rampen in i den halvmörka lastbilen/transporten och tog tag i Thors grimma och kopplade fast Grimskaftet och ledde ut han.

Det var då vi fick hästarna!

Idag äger vi Ålands enda två Basjkirer.